Det är ganska precist en månad sedan jag sist gjorde ett inlägg här, jag vet att jag inte är så superduktig att göra inlägg då jag har så pass mycket annat som tar upp tiden, men jag försöker och den sista tiden har inneburit så mycket förtvivlan men samtidigt hopp om att saker och ting ska vända. I september tidigare i år så fick en av mina högst älskade familjemedlemmar åka in då något var på tok, vi hade märkt sedan en tid tillbaka att hälsotillståndet blivit successivt värre med tiden. Allt började med små beteendeförändringar som sakta men säkert eskalerade tills vi äntligen fick tag i någon som tog oss på allvar, som förstod att detta inte bara var något tillfälligt utan att något faktiskt var på tok.
Jag vet att detta inlägg kommer vara en aning kryptisk men just nu är allt fortfarande så fruktansvärt känsligt, ingen av oss har fått landat i vad som faktiskt har hänt. Att något som till en början bara var så "smått" tillslut eskalerade till något så allvarligt, till något som ingen av oss hade kunnat gissa oss till överhuvudtaget. Men tyvärr är det så när den det berör är en sådan som biter ihop, biter ihop ännu mer och tillslut blir allt övermäktigt och det är inte förren då man faktiskt ser att något är väldigt galet.
Jag kan bara se hur jag själv är, man biter ihop och försöker hålla skenet uppe. Antingen lyckas man hålla det uppe tills att det tillslut vänder och blir bättre, eller så resulterar det i att man går in i väggen.
I dagsläget är det fortfarande overkligt hur det kunnat bli såhär, man tror man "bara" är inne i en enda stor mardröm som man hela tiden hoppas att man ska få vakna upp ur och så är allt som vanligt igen. Men så är det inte, det är lätt att både säga och skriva att det kommer bli bättre. Att man tillslut kommer kunna återgå till vardagen, men verkligheten säger något annat. Vardagen kommer successivt att återgå till det "normala" men känslorna, tankarna och frågorna kommer finnas där en lång tid framöver.
Varför var det tvungen att bli såhär, varför är det alltid de bästa som råkar ut för sådan här skit?
Tårarna har ännu inte slutat rinna, och kommer heller inte göra det inom den närmsta tiden.
Man brukar säga att man inte får mer skit än vad man klarar av men helt ärligt, jag kommer inte fixa så mycket mer skit längre.
I torsdags förra veckan (den 14/12-2017) krävde min kontaktperson att jag skulle bli sjukskriven, det var innan vi fick veta allt detta som jag lite smått kryptiskt skrivit om ovan. I onsdags denna vecka (20/12-2017) fick jag tid hos en jättetrevlig läkare, han såg direkt att min utförsbacke inte längre bara var en utförsbacke utan den har blivit väldigt brant. Han sa direkt att det var en självklarhet att jag skulle sjukskrivas, så i fyra veckor är jag sjukskriven nu. Sjukskrivningen kom rätt lägligt även om jag egentligen inte alls vill sjukskrivas, men samtidigt måste jag erkänna att det känns skönt med tanke på omständigheterna. Jag önskar dock så innerligt att jag kunde få vrida tillbaka tiden, jag vet att man inte ska tänka så men det är lättare sagt än gjort. Hade det ändå sett ut såhär nu eller hade det varit annorlunda? Jag vet inte och vi kommer nog aldrig få veta heller. Men är det något jag vet nu så är det att en stor bit av mitt hjärta är borta, jag känner mig så fruktansvärt tom.
Snälla, kan detta inte bara vara en väldigt hemsk mardröm som jag kan få vakna ur och få se att allt är som det ska igen? Att allt är som vanligt?